slangmigvidamubron

Slutade vid lunch och körde hem med tankarna på de silvriga laxarna. Regn och de västliga vindarna hade gjort förutsättningar perfekta ute i Halland. Att man fått rapporter på fångster dagen innan, gjorde inte saken sämre. Frågan var bara vem som kunde hänga med? Jobb och annat brukar ju ställa till det mitt i veckorna. Fick återbud, från en väldigt sugen laxfiskare, Arne "Oskar" Jönsson, som jag känner från min tid i HIF med fotbollen. Det blev uppenbart att denna eftermiddagen, skulle spenderas ensam. Inte alltid så skoj, men jag tog chansen. Åkte ner till fiskebolaget vid Coop och inhandlade en spinnare som såg vass ut. 6 mil senare stod jag i Halland och hoppades på ännu en oförglömlig eftermiddag vid Stensån.  
 
En sträcka vid Dönaredalen fiskades av, utan att ge mig något mer än vacker uppsyn.

Testade denna gång ställen som vi besökt tidigare. Hade ju läst mig till lite information vart de senaste fångsterna gjorts och följde dessa. Resultatlöst. Det blåste en stark vind och efter ett par timmar började man sakta men säkert gå ner i tvivel igen. Istället för att sura och ge upp, satte jag mig och tog en stor kopp kaffe och begrundade vattnet. En känsla växte sig starkare. Man borde kanske testa nedanför bron, som inte låg alltför långt borta, tänkte jag. 


En magisk å vid Hallandsåsen!

Sagt och gjort. Körde ner bilen och parkerade vid sidan av bron. Gick sedan nedströms och fiskade av alla ställen som såg intressanta ut. Hände inte ett dugg och när jag efter cirka 400 meter kom till en kohage, vände jag. Ute på de mer öppna fälten gjorde den piskande vinden sig ännu mer påmind och jag funderade på att ge upp, eller söka mig längre ut mot havet.

Av någon anledning tog jag ett långt kast uppströms vid en hölja som jag fiskat av tio minuter tidigare. Drog spinnare i strömmen och plötsligt tog det stop. Hugget kändes inte särskilt rejält, fick för mig att det här, det är en nog en mindre fisk. En lång rusning och lufttur senare förstod jag att så inte var fallet. En blank torped hade slukat min rosa spinnare och jag hade en massa buskar och träd som var i vägen. Ställde in slirbromsen så att fisken kunde löpa ut och jobbade mig ner mot en mer öppen yta. Fick sick-sacka i snåren och var nog allmänt rädd att den skulle slita sig innan jag ens hade en chans att göra motstånd. Kom ut på öppen mark och stod och drillade den i strömmen. Den var stark och jag pressade den inte så hårt. Tog det lugnare än sist jag mötte laxen, då jag mer eller mindre stod skärrad. Önskade att Madsen hade varit närvarande med sin håv, och hjälpa mig. Många tankar, som for förbi under tiden, under tiden som laxen kämpade sig trött. Tog mig ungefär 20 min allt som allt innan jag till slut kunde greppa den om spolen och dra upp den på land. Total lycka!


Min andra lax, fångad i Stensån.

Det gick ganska snabbt upp för mig att den här laxen var större än den jag tagit innan. 88 cm lång och med en vikt på 6.0 kg. Ringde en del samtal av ren glädje och önskade att några av mina fiskekamrater varit närvarande. Tvättade av fångsten och begav mig mot bilen. Att fortsätta kasta, var inte att tänka på. Min dag var gjord! Vid bron möttes jag av en leende man. 
- Är du möjligtvis Fredrik Svensson?, frågade han.
- Ja det stämmer, sa jag. Han presenterade sig som Leif Filipsson, från Vindrarp. Vi hade tidigare talats vid, och hjälp mig med bilder på tidigare fångster. En mycket sympatisk man som levt i stort sett hela sitt liv i dessa omgivningar. Han tittade på laxen och tog ett par bilder. Vi stod och talade en lång stund om allt möjligt inom fiske, om ån, erfarenheter. Alltid trevligt att finna likasinnade. Man får ett stort utbyte, och förstår varandra på ett speciellt sätt.
- Du har verkligen haft matjord i fickorna, här uppe, sa han. Det var bara att hålla med. Mitt fiske denna vår, i Stensån, är bättre än jag någonsin hade kunnat ana. Jag har tur allt som oftast. Det får gärna fortsätta på den inslagna vägen hela sommaren! Jag får passa på att tacka för den fina bilden!


En stolt Svensson med sin lax på 6 kilo vid Stensån, Halland. Bild: Leif Filipsson.  

Bilresan hem gick av bara farten. På mina tidigare frågor om överraskningar för veckan, hade jag fått svar. Snart kör en blå liten bil ner mot ån igen, fylld med fiskebitna killar och drömmar om storfångst!



/Laxafiskarn

Om man ska sammanfatta de senaste veckorna, har det verkligen varit blandat resultat. Först en lång kväll vid Verktygsdammen i Tyringe. Där visade mina kära flugvänner sin klass och utklassade den stackars spinnfiskaren totalt. Einar och Mattias drog fem regnbågar och man själv fick inte ett smack. Det bästa som hände var att Einar på något sätt krokade en karp. De inbitna fiskegubbarna på andra sidan börja skrika på varandra.
- Han har en riktig bjässe på, skrek en. En annan kom springande. De trodde naturligtvis att han hade lyckats fånga ett monster till "båge". Höll på att dö av garv, när mina två kumpaner stod på bryggan och karpen simmade runt, lite som den ville bland stolparna under deras fötter. De hade fullt upp med linor och att få loss felkrokningen. En mindre publik samlades och såg spektaklet. 4-5 kilo uppskattade vi vikten till, när vi efter många om och men krokade av den, och lät den simma tillbaka i frid. Ett nytt personbästa till slaktaren från Götagatan.

 En fin regnbåge, tagen av Mattias "Ghillie" Madsen.

 En mindre fin, okänd lokalboende (Einar, sägs det) med sin stolta fångst, Verktygsdammen, Tyringe.

Det har metats gädda i mynningen och även färna. Vi hade några stora hugg på färnan men det ville sig inte riktigt. Nu när "dämmet" e uppe, finns det knappast något vatten i Almaån. Tyvärr kommer detta på sikt få konsekvenser för fisket där. Finjasjön blir bättre och antagligen renare under sommarmånaderna, så den enes död blir den andres bröd så att säga. Einar lyckades hur som helst fånga en hyfsad gädda, som Ante brossa så vackert hovade in från knädjupt vatten.

 Ante "Hovmästaren"  Einar på "färnjakt" vid Amubron.

Så i förra veckans början, kom funderingar på Stensån igen. Det skulle regna, och efter tips, borde det vara som bäst någon dag efter regnet. Laxen borde stiga från havet. Först planerades en tur på onsdagen, som senare ändrades till fredagen. Det gjorde absolut inget, kan man säga nu i efterhand. Det hade regnat lite på onsdagen och torsdagen. När Madsen hämtade upp mig var åter solen tillbaka. Vi åkte på eftermiddagen när vi jobbat klart för veckan. Tog oss till Våxtorp och inhandlade fiskekort på "Tajes" som brukligt. 

Först testade vi nere vid E6:an. Där visade sig Mattias sitt alldeles speciella förhållande till hästar och blev vän med en hel flock. Han kunde inte fiska, men de hindrade inte mig, som hade ett par bra hugg, men missade. 


 
Mannen som kunde tala med hästar!

 Så fortsatte vi mot nya jaktmarker och fann ett ställe, som vi båda nog aldrig kommer glömma. Vi hade gått ungefär hundra meter från bilen, hoppat över en bäck som rann in i ån, och börjat fiska. Jag kastade med min gamla färgglada Ultraspinnare, modell 1993 eller så. När jag stod där såg jag plötsligt en plog i vattnet bakom min spinnare. Det var som om vattnet reste sig och något jagade draget. Så kom hugget, 1.5 m framför mig. Jag såg direkt att det här inte var en gädda. Av gammal vana är det nog den första arten man börjar tänka på. Fisken som hade hugg gjorde en lång rusning och hoppade lite, innan den gick ner djupt, och började skaka för att göra sig fri. Den stod rakt nedanför mig och jag såg att det var en laxfisk. Jag fick stora skälvan och tänkte, att den här får jag fan inte tappa. Gick nervöst på åvallen och följde minsta knyck från fisken. Som tur för oss hade den huggt invid en liten ö av vass, där Mattias med lätthet kunde hoppa ner. Först funderade vi på håven, men gjorde ett försök att ta den runt stjärtspolen. Den stack ut igen efter ett våldsamt plask. Vi hade ju sett att den satt förvånansvärt bra krokad, och jag tog tid på mig, för att trötta ut den. Tills slut, med hjälp av en mindre håv och vilja, forcerade Madsen upp den på säker mark.

Det visade sig vara en lax. En fisk som vi kämpat länge för och glädjen gick inte att ta miste på. Den vägde 4.3 kilo och var 75 cm lång. Kanske den finaste fisken jag någonsin fångat. Jag var helt borta, jag fattade liksom inte att det kunde hända mig, i denna förhållandevis "lilla" å. Men man ska aldrig underskatta Stensån. Många tack till Mattias som hjälpte mig att få upp den. Jag hade aldrig klarat det själv!

 
Min första lax. 4.3 kilo tagen på spinnare i Mellersta Stensån, Halland.

 
Afterwork fiske, den 6/5 2011, väl värt att minnas.

Fredagen gav inte mer utdelning. På söndag eftermiddag, var vi åter på plats, men den här dagen var för varm och vi krokade endast någon liten öring och en gäddeslinka under kvällen. Dagen gick lite mot oss. Vi tappade saker, gick i ogenomträngliga snår och hindrade bönder. Det hela avslutades med att Mattias bröt sitt flugspö.

- Jag ska aldrig mer hit, sa Einar, som blev trött som ett djur. Man var beredd att hålla med honom denna dagen. Vi hade gått långa sträckor, inte ett minsta tecken på någon större aktivitet. Likväl vet man att här simmar laxar, bra mycket större än den som föll för mitt bete. Jag kommer komma tillbaka, önskar mig regn en hel vecka, då vet jag vart jag ska.

Närmast väntas en av årets roligaste händelser när det gäller kustfisket. Nämligen näbbgäddan. Dessa snabbsimmande gröna krigare ger ofta väldigt fina matcher på lätt utrustning. Har hört att de är på gång upp mot Blekinge och vi har bestämt träff med dem i helgen!  

Från ån / Cigarrbadaren